Så utvecklas en mediekris – steg för steg
En mediekris utvecklas praktiskt taget alltid efter ett och samma mönster, en sorts mediernas dramaturgi, som ytterst bygger på normala psykologiska mekanismer hos människor i “drabbade” företag och institutioner, hos journalister och hos deras publik.
Här är mediekrisens faser.
1. Utgångsläget
Oftast har man inom det drabbade företaget redan innan medierna hör av sig åtminstone en aning om att det finns något som kan “gå snett”, men man gör inget.
Det beror ibland på att kunskap bara finns inom en begränsad del av organisationen, och den förs inte vidare till ledningen eller informationsansvarig. Ibland har ledningen full kännedom, men man vill inte “väcka den björn som sover”. Rådfrågar man en advokat får man ofta rådet att ligga lågt. Den inställningen ställer ofta till stort elände.
2. Startfas
När den första journalisten hör av sig utlöser det ofta panik inom organisationen.
Man förfaller till förklarliga men farliga instinktiva reaktioner och beteenden: Man försöker gömma sig, antingen totalt eller genom att skicka fram någon i lägre position, som ofta varken får eller kan säga något väsentligt. Man söker fel i journalistens antaganden, tillverkar i första hand försvarsargument och förmildrande omständigheter eller skyller på någon annan; en myndighet, ett annat företag eller någon stackare långt ner i organisationen. Felbeteendet i startfasen bäddar för sämsta möjliga läge i nästa fas.
Spridnings- och utvidgningsfas
När allt fler journalister hör av sig överansträngs företagets resurser för att hantera krisen. Telefonkön är oöverskådlig. Nya obehagliga och ofta felaktiga nyheter dyker upp i mediena.
Majoriteten av journalisterna presenterar först variationer på det tema som etablerats av den som “spräckt” historien, men allt fler ägnar sig efter hand åt självständig research. Det man söker är normalt ansvariga högre upp – ”styrelsen visste om det” – och drabbade.
Man söker också nyhetsmaterial utanför företaget. Allehanda kritiker söks upp och får fördöma företaget. “Vad-var-det-jag-sa-historier” är standard – “jag varnade men dom lyssnade inte”. Ibland träder den som ursprungligen tipsat om historien fram och hjälteförklaras som ”whistleblower”.
Den här fasen kan i princip vara hur länge som helst, så länge inte allt kommit fram. Det finns exempel på mediekriser, som varat i många år. Att medier uppmärksammar en mediekris på tioårsdagen är inte ovanligt.